Kärlek i en rymdkuvös
 |
Jaakko Stenros och Martin Ericsson spelade Kidou och Dahil, änklingar och föräldrar. |
 |
Gustav Josefsson som Artim, en ung kvällsmänninska. |
 |
Belysning i de dödas rum. |
Mellan Himmel och Hav var ett mediokert namn på ett suveränt lajv. Visionen var att belysa och dekonstruera könsroller, vända upp och ned på dygnet och tillfredsställa mänskliga behov, som ömhet, närhet och bekräftelse.
I små rum som byggts upp av tyg och plast levde och älskade cirka sjuttio spelare tillsammans i 72 timmar. Spelet gick av stapeln på riksteatern i Hallunda i Stockholm som draperats med tyg och plast till en biosfär på en ökenplanet. För att sätta genus i perspektiv fanns två kön, kallade soltid, morgonmänniska och kvällsmänniska. Dessa var skapade genom sammanblandningar av klassiskt manliga och kvinnliga drag. För att ytterligare accentuera detta sanerades också lajvspråket från ord som hon, han och man, och ersattes av konstruerade ord, till exempel aur för morgonmänniska och sou för kvällsmänniska.
Mellan Himmel och Hav strävade efter att rita om kartan i många avseenden. Hederligt svenskt samlag var förbjudet, ersatt av smekningar av hals, nacke och armar. Att ha klara restriktioner och förbud var klockrent; det blev enklare att ha sex, man behövde inte fundera över var gränserna gick. Närheten mellan människor, att ta på varandra när man talade, utan att det tolkades som sexuella inviter eller kändes obehagligt för att man inte visste hur man skulle tolka det var minst sagt befriande. Användandet av fyrapersonersäktenskap fungerade utmärkt som ett lajvknep eftersom stora äktenskap det förde spelarna närmare varandra, motiverade närhet och ömhet mellan spelarna och minskade risken för att samlevnaden skulle bli tråkig. Två av varje soltid; en "frände" och två "partners", kort sagt. Den viktiga poängen var här förstås att det traditionella äktenskapet också är konstruerat.
De döda vandrade bland de levande utan att de senare såg dem. De hade en spelledarroll och påverkade spelet genom att viska saker, bara vara närvarande, etc. Som exempel kan nämnas en minnesstund som berikades oerhört av att den döda faktiskt var där, döda makar som höll om sina levande, och så vidare. De döda koordinerade sig i off-rummet och gick tillbaka in som en insatsstyrka för att styra upp scener och påverka den bitvis ångesttryckta stämningen. Tjusningen i att spela död var att få iaktta och skapa vackra och bra scener, inte i att spela ut en roll. Mellan Himmel och Havs kuvösspelvärld gav också möjlighet att ljudsätta hela spelet.
Det fanns ett morgontema för morgonmänniskorna och ett kvällstema för kvällsmänniskorna, med klart olika anslag, samt diverse mindre musikavsnitt, till exempel ett för bröllopet. Och visst ger det någonting extra med bakgrundsmusik. Att vakna i övergången mellan morgon- och kvällsmänniskotemat var en spark rakt tillbaka in i lajvrollen efter en kort natt. Att fler lajv ljudsätts är en positiv utveckling, att använda ljud för att förstärka stämningen eller för att accentuera vissa scener, och att koppla samman ljud och ljus som man gjorde på Mellan Himmel och Hav.
En ganska uppenbar iakttagelse om man tittar på lajvkulturen är att ångest är fint. Vi är väl medvetna om det. Att vara fastsurrad i fyrtioåtta timmar, att dricka någon annans urin eller lida av psykisk terror får många av oss att komma loss. Tunga scener är feta scener. För trots att det tjatats och tjatats om att de lyckliga känslorna skulle stå i fokus, så var ångesten lika närvarande som vanligt. Och då inte för att stå för kontrasterna och göra det lyckliga lyckligt utan för att det är "fint".
En av ångesthöjdpunkterna uppstod under en lektion med de fyra gemåler som så påpassligt skulle vigas samman under lajven. Stämningen var tryckt, det gräts och allt kulminerade i att det ställdes till ett spektakel, saker kastades och arg person lämnade cirkeln. Naturligtvis är det alltid intressant med dynamik - allt behöver inte vara enbart lyckligt - men ibland tog det dystra överhanden och balansgången var svår. Ångesten och finsalongslajvet (den grupp till vilken Mellan Himmel och Hav förstås tillhör) har blivit synonyma. Det är bara så.